Krönika: Bön
Det är tredje kvällen på lägret. Vi sitter i ett kapell på en ö i Göteborgs skärgård.15 personer. Utanför fönstret är det ljus sommarnatt.
Ett tänt stearinljus skickas runt. När man håller ljuset får man säga något som man vill ha hjälp i bön med. Eller så kan man vara tyst och bara säga det till Gud.
Vi andra ber tyst för den som håller ljuset.
Det är på Soppmässan vi har lärt känna varandra, fast då är vi många fler. Under året har vi ätit mat och firat nattvard varje vecka. Delat lite av livet. Under ett läger händer så mycket mer. Kajaker som kapsejsar, efterrätter som trollas fram, nätter som fylls av samtal.
Vi vet en hel del om varandra. Som ledare får jag ibland höra hur viktigt det är att inte bli alltför privat och det kan jag förstå. Samtidigt är vi medmänniskor på jorden, syskon i tron. Det är också viktigt.
Att några i rummet i perioder har saknat bostad. Att någon har ett långt fängelsestraff bakom sig och att nästan alla har ganska ont om pengar. Vad spelar det för roll för vår gemenskap?
När det blir min tur att ha ljuset håller jag kvar det länge. Jag ber tyst för mina barn. Jag ber för uppdraget som pastor jag står i, för vår gatukyrka, för Soppmässe-kvällarna, för fred och klimat, all sorg och frustration jag möter. Och jag tackar för de roliga kvällarna med Håkan Hägg och Håkan Hellström på Ullevi. För att jag är frisk och för det här fantastiska lägret som ger mig så mycket kraft.
Jag ber tyst. Hela rummet är fullt av Guds närvaro.
Jag sitter med ett ljus i handen, och känner mig buren. Av Gud, av mina vänner i kapellet. Jag tänker att närmare än så här kan nog Gud inte vara.
Vi går mot hösten. Det blir mörkare och vi ska ta itu med en vinter till.
Jag har ett förslag.
Tänd ljus! Berätta vad du vill ha hjälp i bön med. Eller be tyst. På Soppmässan gör vi det varje vecka. Det hjälper.
Relaterade artiklar
En krönika av Eva Erlandsson, pastor och verksamhetsledare i Räddningsmissionens Gatukyrka.