Ledare: Ett engagemang som bär

En förmiddag i februari ägnar jag och en kollega oss åt något vi drömt om länge: läser arkiverat material från Räddningsmissionens barndom. På tionde våningen på Otterhällsgatan i Regionarkivets lokaler ber vi den kunniga och hjälpsamma personalen att söka på begreppen ”Emigrantmissionen”, ”Räddningsmissionen”, ”Emigrantkyrkan” och ”Fyrbåksexpressen” visar det sig finnas hyllmeter med material, allt går att få del av och läsa.
 

Att det har funnits en obruten kedja mellan dagens Räddningsmissionen ända tillbaka till 1870-talets Emigrantmission har vi förstått sedan länge.
Men hur såg skarvarna ut mellan Emigrantmissionen, Emigrantkyrkan, Lundens missionsförsamling och Räddningsmissionen? Detta ville vi gräva i och förstå.
Vi läser årsberättelser, styrelseprotokoll, äldre årgångar av Din Nästa, liggare från arbetet med sjömän på 1930-talet, med hemlösa på 1950-talet.
 

Något som genomsyrar nästan varje sida är engagemanget. De tidiga Räddningsmissionarna uppvisade, precis som dagens, stort mod, uthållighet och engagemang. Ofta tog de sig an uppdrag där utgången inte var helt självklar.
 

Namnet Räddningsmissionen förekommer första gången i början av 1950-talet, då som en arbetsgrupp inom Emigrantkyrkan. Men det är alldeles uppenbart att gruppens höga tempo och stora engagemang inte var enkelt för den lilla församlingen att härbärgera. I en årsredovisning från 1954 kan man läsa:
 

”Räddningsmissionen har arbetat intensivt, och glädjen över att få arbeta har gripit oss alla. […] Men med ett så intensivt arbete som Räddningsmissionen utför, är det naturligt om en trötthethetskänsla stundom uppenbarar sig, ty det finns gränser för vad krafter förmå, om än viljan är aldrig så god. Med anledning av det material av människor vi här har att arbete med, kan lätt en känsla av oro uppstå. En församling är säkert menad att vara ett Guds redskap för offensiv mot världen, men man gör säkerligen ej rätt, om man gör församlingen till ett fälttåg. Församlingen har också andra viktiga uppgifter.”
 

Man kan känna tröttheten hos församlingen. Räddningsmissionen gasade på, växte sig allt livskraftigare som egen organisation och mötte utsatta människor i allt fler sammanhang. Samtidigt, kämpade församlingen på för att finna tid för arbetet med församlingsliv, söndagsskola, syförening och musikgrupper. Friktionen gjorde att Räddningsmissionen, som nu hade egen bärkraft, knoppades av. Men engagemanget och våra rötter
gör att vi för evigt är sammanknutna.
 

Om engagemanget bar Emigrantmissionen i sitt möte med amerikafarare i slutet av 1800-talet, bar Emigrantkyrkans arbete med arbetslösa sjömän på 1930-talet, bar Räddningsmissionens och Fyrbåkens arbete med människor i hemlöshet och missbruk på 1960-talet, så bär engagemanget oss på samma sätt i dag. Anställda, arbetstränare, volontärer, företagspartners och gåvogivare, vi är många som drömmer om en stad där varje människa ges möjlighet att leva ett värdigt liv. Tack för att du också är med
och delar denna vision. Om du springer eller går spelar ingen roll, det viktiga är att vi ihärdigt rör oss framåt.

Välkommen med!