Ledare: Jeanette

Jeanette, en av våra medarbetare, gick hastigt bort för någon månad sedan. Hjärtat slutade plötsligt att slå, och hon somnade in, alldeles för tidigt i livet. Jeanette var en överlevare, en som ständigt kämpade mot stormen. När hon kom till MatRätt och Räddningsmissionen våren 2020 var hon illa däran, hade precis lämnat en destruktiv och ohälsosam relation. Men arbetet och gemenskapen i butiken gjorde henne gott. Hon fick tillbaka sin självkänsla och hade möjlighet att försörja sig själv. Vid en intervju för några år sedan sade hon: "Jobbet här har i praktiken räddat mitt liv". Precis så var det, gemenskapen på arbetet blev hennes viktigaste familj.

Denna familj, ett 40-tal medarbetare, volontärer och arbetstränare, samlades för en minnesstund i Flatåskyrkan någon vecka efter att Jeanette hade gett upp andan. Vi sjöng psalmer, tände ljus och delade berättelser om Jeanette. Det blev en helig stund. Berättelserna om Jeanette så starka. Hur hon första dagen hade uttryckt till sin arbetsledare att hon aldrig - under några omständigheter - skulle sätta sig i kassan. Men att det sedan inte dröjde många dagar förrän hon stod där och skannade mjölkpaket och broccolibuketter. Hur hon kom att älska kassaarbetet, där hon fick naturliga möten med kunderna. Hur hon ropade till andra medarbetare att de skulle öppna dörrarna för de kunder som hade mycket i händerna. Hur hon såg till att prao-elever hjälpte till att bära ut kassar om kunderna kom i bil. Jeanette fick också betyda så mycket för arbetskamrater som själva kämpade med sitt mående. Hon hade svart bälte i att både ta emot omsorg och ge vidare till andra. En superkraft att besitta i ett samhälle där många sliter med sin ohälsa. Det enda Jeanette inte verkar ha gillat med sitt jobb var att våra butiker är stängda på helgerna. Hade hon fått bestämma hade hon jobbat sju dagar i veckan. Minst.

Det som också var så vackert att se under minnesstunden var vilken omsorg som alla i denna brokiga MatRättsfamilj - ja, de kallar sig så - visade mot varandra. De stöttade varandra i sorgen, grät tillsammans, delade minnen. Vilka som var arbetstränare, volontärer, medarbetare eller chefer var omöjligt att se, alla bar de samma jackor på sig. Trots olikheterna var de som enda familj. Det slog mig hur mycket jag älskar den typen av gemenskaper. Och samtidigt hur svåra de är att få till. Som människor verkar vi nästan vara inprogrammerade att ständigt söka oss till sammanhang och miljöer där vi umgås med likasinnade, människor med liknande bakgrund och åsikter som vi själva. Vilken befrielse att få se och uppleva ett radikalt alternativ till denna förenkling av verkligheten.

När jag cyklade hem efter minnesstunden bar jag med mig både de starka berättelserna om Jeanette och mötet med den brokiga MatRättsfamiljen. Vilken tacksamhet att dessa gemenskaper finns inom Räddningsmissionen, och att också jag får finnas i dem. Jeanette, vila i frid och må din väg gå dig till mötes.

/Emil Mattsson, direktor