Lolas pappa satt i fängelse när hon var liten

Jag heter Lola och är 19 år. Jag är en av de ungdomar som fått stöd av Räddningsmissionens verksamhet Solrosen, för när jag var tre år och skulle snart fylla fyra, hamnade min pappa i fängelse. Cirka 30 000 barn i Sverige har en frihetsberövad förälder, men trots det pratas det inte så mycket om oss. Därför vill jag dela min historia med er.

När pappa hamnade i fängelse var det mycket i mitt liv som förändrades. Jag tappade jag helt kontakten med honom och även med min halvsyskon på pappas sida. Jag hade många frågor om det som hänt och var orolig för hur han hade det i fängelset. När skulle han komma ut och vad skulle han göra då? Var min pappa farlig? Hade han dåligt samvete? Jag föreställde mig att fängelset såg ut som på film. Mörkt, kallt och kala betongväggar.

Min pappa hade begått ett brott som inte gick att dölja, så därför fick jag och alla andra veta vad som hade hänt. Trots det gick det inte att prata om det som hänt i familjen, så jag höll mina funderingar för mig själv. Jag ville skydda de vuxna och jag ville inte att de skulle bli ledsna, så därför pratade jag aldrig om det. Jag tycker att ingen ska behöva gå runt och bära på sådant här ensam, men det var så det var.

Jag fick inte något speciellt stöd av socialtjänsten eller någon annan att prata med när jag var yngre. Det var först när jag blev äldre som jag tog kontakt med Solrosen. På Solrosen fick jag en samtalskontakt där jag fick hjälp att bearbeta det som hänt. Jag fick också komma till en ungdomsgrupp med flera i samma situation som mig där vi fick prata om våra upplevelser. Vi har alla det gemensamt att vi har en förälder eller anhörig som suttit i fängelse, även om de har begått olika brott. Det har varit väldigt bra för mig att få prata med dem, jag är inte längre ensam om det jag varit med om.

Sedan en tid tillbaka har jag kontakt med min pappa igen, det har hjälpt mig i processen att bearbeta det som hänt. Jag tror inte att jag hade orkat ha den kontakten jag har idag med min pappa om jag inte haft stöd av Solrosen.

Om jag inte hade fått stöd av Solrosen hade jag inte pratat med någon, de gör ett superviktigt arbete. Det kan vara svårt att prata om vad som hänt inom familjen, särskilt när det är en närstående är i fängelse. Till alla er på Solrosen, tack för att ni finns och hjälpt mig bearbeta allting.

/Lola (som egentligen heter något annat)