Mer tid för liv

Jag minns en höstpromenad vi tog tillsammans, jag och kvinnan med down syndrom som jag jobbade för. Jag lyfte blicken mot ekarnas orange-gula trädkronor och utbrast “ Åh, vad det är vackert här på hösten!” “Ja, det är det verkligen”, svarade hon lågmält och tog upp ett torkat, skruttigt löv från marken som hade blivit så tunt så man såg de skira, späda ådringarna som var vackra först när man kom nära. “Det är verkligen vackert” säger hon stilla med blicken på lövet. Stunder som dessa var återkommande. Hon öppnade mina ögon vid flera tillfällen, hon vidgade min blick och gav mig nya perspektiv.

Saker är sällan vad de ser ut att vara. Där jag vid första anblicken tror att jag ska ge, är där jag får. Jag syftar på diffusa ting så som just perspektiv, nya erfarenheter, ödmjukhet, tacksamhet och kanske till och med kärlek.

Många av de familjehem jag möter i mitt arbete beskriver liknande processer i deras uppdrag. Att de med tiden inser att det är de som förändras, de som får ta emot.

Senast i morse hände det igen. Jag påminde ett familjehem om hur mycket deras placerade flicka utvecklats under det här året. Familjehemmet instämde, men familjehemspappan sa eftertänksamt att han själv har förändrats minst lika mycket. “Ja, så är det. Det som var viktigt för mig förut är inte viktigt idag” säger han. Han hade fått uppleva nya perspektiv på vad som är viktigt på riktigt.

Vi packar lätt våra liv fulla med jobb, träning eller upplevelser. Det skaver, men jag vet inte varför. Min mättnad, min tristess. Kan det mättas av mer? Av fler prylar, av mer lyx, mer i kalendern? För tänk om lösningen ligger i något helt annat? Tänk om meningen är utloppet, för att ge plats åt inloppet.

Tänk om vi på så sätt kan skapa mer tid för liv. Frigöra tid för att frigöra möjligheten till liv och utveckling. Liv i form av mer skratt, gråt, frustration, glädje, tillfredställelse av att skapa möjlighet till förändring.

Kan vi prata om familjehemsuppdraget som ett sätt att skapa utrymme i livet? Ja, jag tror det. Att få gå ner i arbetstid och få mer tid hemmaplan. Att få se någon blomstra, sträcka på sig, läka och komma till sin rätt. Det får väl anses vara liv i sin renaste form?

Saker är sällan va de ser ut att vara. Där jag vid första anblicken tror att jag ska ge, är precis där jag får.

Text: Emmeli Lilija, familjehemskonsulent