Vänvolontär-projektet gav vänner för livet
Text och bild: Erika Persson
Lillemor Hygrell och Cecilia Hamilton har träffats genom Räddningsmissionens vänvolontär-projekt och det var kärlek vid första ögonkastet. En oväntad vänskap som har lett till många skratt, värmande samtal och stunder som fått fylla ett tomrum för båda. De berättar om hur viktigt projektet har varit och hur de båda har fått en vän för livet.
Lillemor och Cecilia träffades genom Räddningsmissionens och Bräcke diakonis gemensamma volontärprojekt som matchar ihop äldre människor med en vänvolontär.
Vad är det bästa med det här projektet?
L: Man har fått en vän som man kan prata om vad som helst med. Det är naturligtvis en styrka. Cecilia är fantastiskt hjälpsam och gullig och det är så skönt att veta att man har ett sådant stöd hos någon. Jag är så glad att jag träffat Cecilia för vi har väldigt trevligt ihop. Man tror ju inte man ska få en vän på äldre dar men nu har vi båda fått det och det är ju helt fantastiskt!
C: Jag tycker det är så härligt med Lillemor! Hon är en underbar människa! Rolig, smart och har varit med om så spännande saker. Man kan prata om hur mycket som helst och jag är så glad att få prata med någon som har livserfarenhet och som ger perspektiv på saker och ting. Lillemor är verkligen min vän.
C: Vår träff är ju helt osannolik! Jag kan inte förstå hur det kunde bli såhär bra från första början.
Vad ni brukar göra när ni ses?
C: Vi gör så mycket grejer! Vi planerar och gör listor för allt vi ska göra, mycket vardagsgrejer. Att hitta det bästa caféet, det har vi inte gjort än. Vi gör också saker här hemma, putsar silver och sådant. Vi har ätit julbord och sen har vi varit ute och promenerat mycket.
L: Sånt som är roligt och behövs helt enkelt.
Har det varit som ni tänkt er? Hade ni några föreställningar innan?
C: Jag hade inga förväntningar, är bara jätteförvånad över att det kunde bli så bra. Det har varit över all förväntan! Och Räddningsmissionen har en så stor del i att det blivit så bra.
L: Verkligen, de har lagt upp det på ett sätt som är vettigt och talat om hur det ska vara och hjälpt volontärerna på så sätt att man har något att rätta sig efter. Vi är så nöjda.
Vad skulle ni säga till andra som funderar på att bli vänvolontär?
C: Om man funderar på det, ska man göra det. Det betyder att man har ett intresse av att möta äldre människor och det här är ju ett unikt projekt. En fenomenal grej att man får träffa en helt ny människa på det här sättet.
L: Ja visst är det det! Man blir så glad när man får en ny människa att ägna sig åt. Det finns ju så många äldre, ensamma människor som inte har några släktingar eller familj. Kanske sitter dom och stirrar på en tom vägg. Det måste vara fullkomligt dödande att leva på det viset utan, mänsklig kontakt. Tänk vad ett samtal och en kram kan betyda mycket!
”Man tror ju inte man ska få en vän på äldre dar men det har vi båda fått!”
Relaterade artiklar
Stefan och Karin hade två små barn när Stefan blev frihetsberövad. Samtidigt som han var häktad fick familjen kontakt med Solrosen.
– När du har fulla restriktioner som jag hade så blev Solrosen en mer direkt kontakt med familjen, säger Stefan. Jag inser nu hur mycket Solrosen var där för Karin. Vi hade inte klarat detta utan dem.
De har just kommit hem efter semestern i Grekland. Vi möts på ett café vid Järntorget. Natalia, 49, är tillbaka på sina jobb. Dottern Katarina, 17, har börjat sitt andra år på Schillerska gymnasiet och den 12-åriga sonen är på fotbollsträning. De bor numera i en bra lägenhet i Frölunda. När familjen, för 4 år sedan, besökte Räddningsmissionen första gången var situationen helt annorlunda.