Ett café som gör skillnad

Vasagatan, torsdag förmiddag i mitten på oktober. Hösten har kommit till Göteborg.
Löven ligger blöta i allén och allt fler vinterjackor och mössor syns bland cyklister
och fotgängare. Hösten och vintern är också en tuff tid för den som inte har någon
bostad. För många de människorna spelar Räddningsmissionens
frukostcafé en stor roll.

Många människor, både inom och utanför vår organisation, känner till caféet på Vasagatan
14. Här serverar vi varje dag frukost till ungefär 150 personer. Några är hemlösa, andra
är flyktingar eller kämpar med missbruk. Under ett par timmar satte jag mig ner bland
gästerna för att höra vad kaféet betyder för dem.

”För mig är det här caféet helt livsavgörande. Jag har gått hit varje dag i 4-5 år, jag har
ingen annanstans att ta vägen. Här känner jag mig alltid välkommen”, säger Kenny.
Han har just ätit sin frukost och sätter sig mitt emot mig och berättar med glädje i rösten
om Räddningsmissionens café på Vasagatan.
”Det finns en skön, mänsklig värme här. Det är lugnt och avkopplande. Och personalen
är fantastisk! De är som min extrafamilj.”
Kenny berättar också att han blivit kompis med många av de andra gästerna på caféet.
Förutom en rejäl frukost med havregrynsgröt, mackor, ägg och kaffe, får han även hjälp
med annat.
”Jag brukar få lite nya kläder och så. Det är aldrig något problem.”
Kenny bor för tillfället hos en kompis, men har inget eget ordnat boende. Han är ändå
glad att ha tak över huvudet nu när den kalla årstiden närmar sig. När jag undrar över vad
han önskar sig mer av caféet är svaret givet.
”Att det skulle vara öppet mer! Ni skulle ha öppet på onsdagar också, jag kallar dom för
svarta onsdagar nu”, säger Kenny och ler.

Eva Erlandsson är diakon och finns i caféet alla dagar.
”Caféets styrka ligger mycket i att vi är nåbara, fyra dagar i veckan. Min roll som diakon
är väldigt tydlig. Jag har alltid på mig diakonkragen där och nya gäster förstår mitt
uppdrag.
Eva har ett rum på caféet dit alla är välkomna för att prata en stund eller få hjälp med att
ringa ett telefonsamtal eller få sällskap till ett möte.
”Vissa samtal är svåra att ringa, då kan vi ringa dem tillsammans”, säger hon. ”Jag följer
också med cafégäster till läkare, rättegångar, socialtjänsten och andra typer av möten som
kan vara jobbiga. Ibland får jag höra: att om du inte hade gått med hade jag inte orkat gå
dit.”

En annan gäst, Matti, slår sig ner vid mitt bord. Han kommer hit vid 9-10-tiden varje dag
och trivs också bra i den brokiga skaran av gäster.
”Det är lätt att umgås här”, säger han. Även om vi alla har olika bakgrunder och problem
så kan vi mötas på samma villkor här. Det är lätt att umgås med både gäster och
personal.”
Matti bor i ett tält vid Delsjön. Han säger att han trivs där, att det är ostört och att han
sover gott på nätterna. Han har ett arbete, men är sjukskriven just nu.
”Det borde finnas fler ställen som detta. Här får man mat och kan tvätta sina kläder. Jag
tror att många hade gått under om detta inte fanns”, säger han.

De flesta som jag pratar med säger samma sak. ”Det här är min räddning. Jag vet inte vad
jag skulle göra utan er.” Eller som en gäst uttryckte det: ”A hungry man is an angry man.
Det här stället håller oss borta från kriminalitet, droger och andra dumheter.

Så bryts sorlet av att någon sätter sig vid pianot och börjar spela. Några sjunger med.
Repertoaren är bred. Allt från ”Hound dog” och ”Stand by me” till ”Han är min sång och min
glädje”. En brokig blandning precis som gästerna på kaféet.

Jag går tillbaka ut i höstrusket, glad och tacksam över alla företag som skänker matvaror
till caféet, alla volontärer som hjälper till att servera, alla gåvogivare som betalar löner och
all personal som sprider trygghet och värme där varje dag. Tänk att det arbetet kan få
betyda så mycket för så många gäster.