Krönika "Förlåt"

Det är påskvecka och som vanligt firar vi Soppmässa i Matteuskyrkan, Majorna. Vi är en brokig skara människor från olika delar av världen och från olika samhällsskikt. En av besökarna är A.

“Det bästa jag får på Soppmässan är förlåtelse. Det är det enda jag är ute efter”.

A planerade att studera till advokat men blev fängslad av staten i landet där han bodde på grund av att han uteblivit från militärtjänst. Efter en tid fick han politisk asyl i Sverige.

”Livet här blev inte så bra, jag hamnade snett på många sätt och har gjort många saker jag ångrar. Men tack och lov, när jag har suttit i fängelse i Sverige har det alltid funnits en kristen grupp, så jag har aldrig förlorat min tro. Jag är kristen och vill alltid vara det.”

Den här kvällen ber vi särskilt för människor i krig. En kille från Ukraina är med. Han säger att han inte förstår vad som händer i hans land. Att det är så overkligt. Flera av besökarna har varit med i olika krig och sett människor dö. Det är något de sällan pratar högt om, men alltid bär med sig.

Vi pratar om påskens budskap, att Jesus har besegrat döden. Att det är trons mysterium och en stor tröst.

“Jag tycker om Soppmässan” säger A. ”Det är en lugn stund. Gemenskap, bra folk och det är väldigt fint ledarskap. Vi kommer hit och sjunger och tackar Gud för maten. Alla får vara med på nattvarden, när vi ska önska varandra fred blir det en bra grej. Så äter vi soppa också, det smakar alltid gott och är inget man behöver betala för.”

“Jag förstår väldigt bra den rövaren som blev korsfäst bredvid Jesus Kristus och sa ”Tänk på mig när du kommer till ditt rike”. Det var så bra att Jesus förlät honom, det var fina ord. Det ger mycket hopp”.

När jag frågar vad som är det allra viktigaste med våra kvällar säger han:

“För mig betyder att ta nattvard ”Förlåt för allt skit som jag har gjort”. Jag har mycket ångest, jag har gjort människor illa med alla mina brott och grejer. Jag bara ber om förlåtelse till Gud. Jag har gjort fel. Jag hoppas att Gud förlåter. För jag tror på honom.”

Text: Eva Erlandsson, pastor och verksamhetsledare i Räddningsmissionens Gatukyrka.

Läs mer av Evas krönikor här