Debatt: Barn till frihetsberövade behöver bli sedda och få stöd

Sverige finns det omkring 160 000 barn och ungdomar med en förälder som har dömts för brott. Räknar man in syskon, extraföräldrar och mor- och farföräldrar blir summan betydligt högre. Ingen vet exakt hur hög eftersom det aldrig har gjorts en sådan undersökning. Kanske speglar bristen på vetenskapligt underlag samhällets ointresse för gruppen. Barn med en frihetsberövad familjemedlem glöms ofta bort eller faller mellan stolarna.

För oss som arbetar med de här barnen är de inte bara ett hål i statistiken. Vi ser utsattheten, förtvivlan, ovissheten och rädslan. Vi vet hur rätt stöd och hjälp kan vändas till trygghet, visshet, glädje och styrka – helt avgörande faktorer för hälsa och ett gott liv. I den pågående debatten om dödligt våld och gängkriminalitet, finns det inget effektivare förebyggande arbete än att satsa på stöd till barn och syskon till kriminella. Tyvärr är det få som får det stödet. Och stödet skiftar kraftigt mellan olika delar av landet.

En kartläggning som Socialstyrelsen gjort visar att åtta av tio kommuner saknar specifika stödinsatser för barn med frihetsberövade föräldrar. Ännu fler saknar ett förebyggande arbete. Om det inte hade varit för idéburen sektor hade stora delar av Sverige varit en vit fläck när det gäller stödet till den här gruppen barn och unga. Genom vårt arbete med att ge stödinsatser på olika platser tillgodoser vi en del av behoven, men långt ifrån alla. Den stödlinje och chatt som drivs av Bufff (Barn och ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse) saknar långsiktig finansiering, trots att den är den enda rikstäckande kanalen för familjer som söker hjälp.

Vi delar gärna med oss av vår kunskap, vår erfarenhet och vårt engagemang. Därför välkomnar vi att riksdagens justitieutskott och ansvarig minister, Åsa Lindhagen (MP), har tagit initiativ till dialog. I samtalen kommer vi att föreslå en nationell handlingsplan som inledningsvis bör bestå av fyra huvudåtgärder:

• Ge kommunerna tydligt ansvar och en öronmärkt summa pengar. Det måste bli ännu tydligare att ansvaret för barn och ungdomar med en frihetsberövad familjemedlem ligger på kommunerna. För att kommunerna ska ha en chans att komma igång med arbetet krävs ekonomisk stimulans.

• Nationella riktlinjer. Många kommuner saknar helt stödinsatser, andra arbetar med metoder utan vetenskaplig evidens. Med nationella riktlinjer blir stödet bättre och mer jämlikt i hela landet.

• Anpassad och långsiktig finansiering. Låt förordningen om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer även omfatta organisationer som arbetar med utsatta barn och ungdomar. Som det är idag måste organisationerna söka föreningsbidrag och aktivitetsstöd i varje enskild kommun. För en organisation som vill arbeta regionalt och över kommungränserna passar regelverket dåligt. Dessutom behöver finansieringen av den nationella stödlinjen och chatten tryggas över tid. Stödlinjen och chatten är ofta första kontakten för familjer i behov av hjälp.

• Stimulera samverkan mellan kommuner, statliga myndigheter och idéburna organisationer. Idéburen sektor besitter stor kunskap och erfarenhet. Genom idéburet offentligt partnerskap (IOP) och andra samverkansformer kan stödet stärkas och bli mer hållbart.

Att göra barnkonventionen till lag tyder på en stark politisk vilja att förbättra barns rättigheter. Vi ser det som ett bevis för att våra beslutsfattare är beredda att gå från ord till handling. Därför utgår vi också ifrån att riksdag och regering inom kort kommer att föreslå ett åtgärdsprogram för förbättrat stöd till barn med en frihetsberövad familjemedlem. Vi deltar gärna i arbetet med att utforma förslagen och fylla dem med innehåll.

Skribenter:

Line Fuchs - verksamhetschef för Solrosen
Emil Mattsson - direktor för Räddningsmissionen
Madelein Kattel - verksamhetschef för Bufff Sverige
Bengt Ericsson - ordförande Bufff Sverige
Daniel Grahn - generalsekreterare Erikshjälpen
Ann-Sophie Palmér - programkordinator Erikshjälpen

Publicerad i Dagens Samhälle 16 oktober 2019