Agora ger plats att läka och växa

Annica Arvidsson och Helena Lindroos möter varje dag kvinnor som på olika sätt lever i utsatthet och ensamhet. En del av dem har fallit offer för människohandel och prostitution. De möter kvinnor med erfarenheter hemskare än många av oss kan föreställa sig. Men de får också vara med och se många av dem upprättas och hitta trygghet. De arbetar med Räddningsmissionens kvinnoverksamhet, Agora. Båda två har jobbat i organisationen länge. I 37 respektive 24 år. Trots att deras arbete ofta är tufft är det just här de vill vara.

Vi träffar Annica och Helena på en av Agoras mötesplatser. De välkomnar oss i trapphuset redan innan vi kommit fram till dörren. Väl inne i lägenheten möts vi av en atmosfär som andas värme och trygghet. Detta är kvinnor som brinner för att hjälpa andra kvinnor.

På väggarna hänger tavlor och tackbrev de fått av kvinnor som varit där. Det är tydligt att Agora betyder mycket för många.

– Vi får vara med om mycket smärta, men också så mycket glädje och tacksamhet. Vi har byggt många nära och fina relationer genom åren. Och så skrattar vi mycket tillsammans med våra kvinnor, säger Annica med ett leende.

Många olika verksamheter

Inom Agora ryms många verksamheter. En av dem är Café Maja. Där möts runt trettio kvinnor varje vecka för att fika, umgås och testa nya aktiviteter. Det har blivit en betydelsefull gemenskap för många.

– Kvinnorna på Café Maja är allt ifrån 30 till 70 år och kommer från flera olika länder. Men trots olikheterna är vi som en stor familj. En kvinna sa till mig en gång att ’i mitt hemland har alla stor släkt men här har jag bara min man och mina barn. Ni är min familj här’, berättar Annica.

Annica och Helena arbetar också med att möta och ge stöd till kvinnor som varit offer för människohandel och prostitution. Helena berättar hur en typisk livsresa kan se ut för en kvinna de möter:

– Hos oss kan hon få en plats på Ruth, vårt skyddade boende, eller i någon av våra skyddslägenheter. Men det är långt ifrån säkert att hon känner sig trygg här. Efter allt hon varit med om är det svårt att lita på andra människor, även om de säger sig vilja väl, säger Helena allvarligt.

Hon berättar att en kvinna som har bott på Ruth berättade efter ett tag att hon väntade på att vi skulle berätta vad hon behövde göra i gengäld mot att vi hjälpte henne.

– Hon trodde att hon skulle tvingas sälja sex igen.

Annica och Helenas arbete för att stötta kvinnor med en livsresa som denna tar lång tid.
– Vi måste stå kvar, bygga förtroende och långsamt bygga en relation. Vårt absolut viktigaste uppdrag är att vara trygga människor, för kvinnor som inte har haft några sådana i sitt liv på länge, säger Helena.

En plats att läka och växa

Förutom att stötta kvinnor som tagit sig ur prostitution genom samtal hjälper Annica och Helena till med praktiska saker. De berättar om hur Sverige fungerar, om asylprocessen och om hur man söker jobb här. Men något som kanske är ännu viktigare än det är gemenskap.

– Kvinnor som tagit sig ur människohandel och prostitution blir ofta väldigt ensamma. Därför startade vi Café Zita. Där får kvinnor med liknande erfarenheter träffas och umgås. Alla vet att de har gått igenom ungefär samma saker, ingen behöver fråga. Den gemenskapen betyder mycket, säger Annica.

– En kvinna har berättat att hon på Café Zita för första gången på länge kände sig som en vanlig människa, och inte bara som ett offer, fyller Helena i.

Café Zita har för många blivit en trygg plats att läka och växa på. Där möts kvinnor som kommit olika långt på sin resa mot självförtroende och styrka och ger varandra hopp. De inspireras av varandra och firar varandras framgång.

– För några veckor sedan firade vi att en kvinna tagit undersköterskeexamen och fått jobb. Några dagar senare hörde en annan kvinna av sig och berättade att hon sökt samma utbildning. Det är sådana saker som driver oss att fortsätta; att få vara med och se människor bli upprättade, säger Annica med värme i rösten.

Helenas ögon lyser upp och hon pratar nästan i mun på Annica.

– När jag får se sånt tänker jag att vi måste hitta alla andra kvinnor i samma situation, och visa att de kan komma hit! utbrister Helena.

Familjeåterföring på Landvetter

Annica och Helena berättar om när de fick vara med när en kvinna fick hem sitt lilla barn till Sverige, efter att de under de senaste åren bara sett varandra på FaceTime. De samarbetade med andra organisationer för att möjliggöra återföreningen. Mycket arbete krävdes, men de lyckades till slut.

– Vi åkte till Landvetter med mamman. Vi hade blivit hennes närmaste familj här och hon ville ha med oss, säger Helena. Där stod vi i ankomsthallen, förväntansfulla och lite nervösa. Och så såg vi barnet, tillsammans med en ledsagare. När han fick syn på sin mamma rusade han mot henne och sprang rakt in i en stor, varm kram.

– Det kändes som att hela flygplatsen stannade upp. Mamman grät, vi grät, ledsagaren grät. Och barnet fick vara i sin mammas armar, för första gången på länge. Det tillfället kommer jag aldrig glömma. Det kommer jag bära med mig hela livet, säger Annica, märkbart rörd.

Livets centrum som arbetsplats

Helena beskriver det som att hon är mitt i livets centrum varje dag. Hon och Annica får verkligen möta människor mitt i livet; i sorg, förtvivlan, glädje och framgång.

– Detta är inget vanligt jobb, det är ett sätt att leva, säger hon.

Annica och Helena har arbetat länge med Agora och ännu längre på Räddningsmissionen. Det råder ingen tvekan om att de, trots alla tuffa stunder, trivs med sitt jobb.

– Jag kunde ha gått i pension för några år sedan men jag ville så gärna vara kvar. Vårt arbete höll på att växa, och det är så givande att få gå bredvid alla kvinnor. Men nu har jag bestämt mig. När jag går i pension nästa år har jag varit här i 38 år, säger hon.

– Det ska jag slå! säger Helena med ett skratt. Jag vill inte jobba någon annanstans, och blir jag här till pensionen jag med så kommer jag ha jobbat ännu längre.

– Då kommer jag tillbaka som volontär, avslutar Annica och båda skrattar högt.