Krönika: Begravningen

Det kom ett samtal från Boutredningsenheten. W var död. De undrade om vi ville ordna med begravning. W var en polsk man som funnits i våra sammanhang några år. Socialtjänsten skulle stå för kostnader kring blommor, kremering och urna. Vi sa ja, och bestämde oss för att vara i Matteuskyrkan i Majorna. En kyrka där W varit så många gånger.

Jag skulle hålla griftetalet. Vad visste vi om honom egentligen? Jag försökte prata med hans vänner. En polsktalande volontär hjälpte till med tolkande när det behövdes.

Hur mycket blommor är lagom till en hemlös uteliggare? Vilken musik passar? Har vi något foto? Vem ska vi bjuda in? Finns det någon vi inte känner som behöver informeras?

Det fanns många frågor att ta ställning till.

W begravdes en kall och solig dag i mars 2020. Vi var 12 personer där. Alla fick en hand-blomma som jag beställt.

När det var dags för griftetal gick tolken och jag fram. ”W föddes i Polen den 28 dec 1962, jag tror att det var i staden Szczecin”, började jag.

”Det stämmer”, sa en av gästerna. ”Jag är också därifrån.”

”Jag har hört att han levde tillsammans med sin mamma, bror och mormor. När de så småningom dog blev han utan hem. Hans liv var svårt, och då tog han sig till Sverige för att söka arbete. ”

”Det var 8 år sedan”, sa en annan av gästerna. ”Vi lärde känna varandra genast. Han var den bästa vän man kan tänka sig”.

Griftetalet fortsatte som ett samtal mellan oss som var där. Vi fick veta hur mycket W tyckte om hundar och att vännerna var glada för att han fick dö i värme på sjukhuset. Att han hade frusit så mycket. Att de var tacksamma för hjälp med sovsäckar, mat och kläder, men att livet var väldigt tufft för honom och att han nog har det bättre hemma hos Gud där han är nu.

Vi bad Vår Fader på svenska och polska och begravningsgudstjänsten avslutades med att vi enligt polsk tradition tre gånger sa:
Må W få vila i frid, och må Guds ljus lysa över honom i evighet.

Efteråt satt vi kvar en stund.

”Stort tack”, sa en kvinna. ”Tänk att ni ordnar så fint för oss som är så fattiga!”

”Stort tack”, tänkte jag. ”För en helig stund. För att ni hjälper mig att förstå evangeliet. För att jag börjar inse att när vi ser och möter varandra möter vi också Gud.”

Text: Eva Erlandsson, pastor och verksamhetsledare Gatukyrkan.